Transport- och kommunikationsverket Traficom arbetar på många plan för att minska de skadliga miljökonsekvenserna av spårtrafiken såväl nationellt som på EU-nivå och globalt. Spårtrafiken är en trafikform som i princip har låga utsläpp och är energieffektiv. Därför har den en viktig ställning när det talas om att bekämpa klimatförändringen.
Vid Traficom baserar sig ansvarstagandet på verksamhetsstrategin, som fastställer att det är ämbetsverkets uppgift att värna om den livsviktiga miljön, möjliggöra innovativa tjänster samt säkerställa fungerande och säkra trafik- och kommunikationsförbindelser för medborgarna. Även kommunikationsministeriets anvisningar och lagstiftningen för förvaltningsområdet förpliktar Traficom att bedriva en ansvarsfull verksamhet.
Traficoms servicehelhet för spårtrafiken bidrar genom sina åtgärder till att Finland ska kunna uppnå klimatmålen och att ämbetsverket ska vara en föregångare inom utvecklingen av koldioxidneutral trafik. Uppgiften för servicehelheten för spårtrafiken är att ansvara för att miljöaspekterna beaktas i spårtrafikens tillstånds-, tillsyns- och regleringsuppgifter samt i nationellt och internationellt påverkansarbete och samarbete med intressenter.
Som sina mål för hållbar utveckling har Traficom valt fyra av FN:s mål för hållbar utveckling som gäller trafiksäkerhet, hållbar infrastruktur, hållbara städer och klimatgärningar.
Inom spårtrafiken tar sig dessa fyra av FN:s mål för hållbar utveckling uttryck i bland annat sörjande för spårvägssystemets säkerhet, beredskap för olyckor vid transport av farligt gods, beaktande av miljöfrågor i samband med utredningsplaner och järnvägsplaner samt allmänt beaktande av miljölagstiftningen. Beaktande av miljöaspekter förutsätter ett omfattande samarbete med olika aktörer inom spårtrafiken.
Central miljölagstiftning för spårtrafiken
Den viktigaste regleringen av spårtrafiken i fråga om miljön finns i Finland i bland annat banlagen (110/2007), markanvändnings- och bygglagen (132/1999) samt lagen om transport av farliga ämnen (541/2023). Dessutom innehåller banlagen även en hänvisning till naturvårdslagen (9/2023) när det gäller utredningsplaner och järnvägsplaner.
Kärnan i EU:s klimatpolitik är utsläppshandeln, de nationella målen för sektorerna utanför utsläppshandeln (den så kallade ansvarsfördelningssektorn) och skyldigheterna för markanvändningssektorn (LULUCF, eng. land use, land use change and forest) (källa: kommunikationsministeriet och miljöministeriet). Enligt det franska energiministeriet (eng. Ministry of Energy Transition) ökade växthusgasutsläppen från trafiken med 16,3 procent åren 1990–2021 utan den internationella trafiken. Ökningen beror på den ökade vägtrafiken, vars utsläpp ökade med 20,6 procent under samma period, medan utsläppen från övriga trafikformer minskade. Sjö- och älvtrafikens utsläpp minskade med 26,5 procent, lufttrafikens med 17 procent och järnvägstrafikens med 70,8 procent (källa: Ministry of Energy Transition och https://www.statistiques.developpement-durable.gouv.fr/edition-numerique/chiffres-cles-du-climat-2023/en/8-sectorial-focus-electricity--transport). (Extern länk)
Även klimatlagen (423/2022) kan tolkas indirekt påverka bland annat även spårtrafikens verksamhetsförutsättningar. I paragraf 5 i klimatlagen föreskrivs om åtgärder som främjar begränsningen av och anpassningen till klimatförändringar. Enligt paragrafen ska statliga myndigheter i sin verksamhet främja genomförandet av målen enligt klimatlagen och planerna enligt klimatpolitiken.
De flesta nationella författningar om begränsning av klimatförändringen baserar sig också på just FN:s klimatavtal och de förpliktelser som följer av Europeiska unionens reglering. Dessutom styrs arbetet med spårtrafiken även indirekt av olika planer, såsom den klimatpolitiska planen på medellång sikt (KAISU), den nationella planen för anpassning till klimatförändringen (KISS2030) och klimatplanen för markanvändningssektorn (MISU).